Eclipse
De två sista magneterna - enkla, runda, svarta saker som var mina favoriter eftersom de utan vidare kunde hålla fast tio pappersark på kylskåpsdörren - ville inte samarbeta. De hade omvänd polaritet, så varje gång jag försökte placera den sista i raden hoppade den andra undan.
Av någon anledning - en begynnande mani, kanske - gjorde det mig vansinnigt irriterad. Varför kunde de inte bara ställa upp? Med korkad envishet fortsatte jag att fösa ihop dem, som om jag väntade mig att de plötsligt skulle ge upp. Jag kunde ha vänt på den ena, men de hade känts som en förlust. Till slut lossade jag dem från kylskåpsdörren och höll ihop dem med båda händerna. Det krävdes en del ansträngning - de var starka nog att kämpa emot - men jag tvingade dem att samexistera, sida vid sida.
"Där ser ni", sa jag högt - att föra samtal med döda föremål kan aldrig vara ett gott tecken. "Det var väl inte så farligt?"
Jag stod där som en idiot en stund eftersom jag ogärna ville erkänna att jag inte hade uppnått någon varaktig effekt mot alla vetenskapliga lagar. Sedan suckade jag uppgivet och satte tillbaka magneterna, med tre decimeters mellanrum.
"Ni behöver inte vara så tjurskalliga", muttrade jag.
Det var fortfarande tidigt, men jag bestämde mig för att det var bäst att jag lämnade huset innan magneterna började svara mig.
